Massive Pain.
Just för tillfället känner jag mej så fundersam. Ligger i Fredriks säng med Akilles på ena sidan och Maja på andra sidan.
Lyssnar på musik från you tube, och bara tänker på så mycket som varit. Jag saknar tiden då det inte fanns lika mycket krav. Visst, jag vet hur jag mådde. Men jag kunde fortfarande fly undan och låtsas. Låtsas ibland att allt var bra.
Var jag fjorton när en vän och jag skapade "bubblan"? Innanför bubblan fanns inga problem i hela världen, in i bubblan kom dom inte in. Men samtidigt, jag vet att mina ögon var så svarta då. Mörka och otroligt glasartade.
Jag såg mitt konfirmationsfoto förra veckan. Blicken är grov.
Jag vet hur mycket jag spelat också. Spelat för att jag inte orkat. Undrar hur många som undrat vad som försegår i mitt huvud utan att agera. Undrar hur många som inte sett någonting alls?
Jag vet att vi diskuterat olika åldrar för saker. När jag ser Sissi's Prullis. Inte kan jag tänka att hon om typ ett år ska ha sex. När jag ser min Wilma, inte kan jag för mitt liv se all den ilska kunna komma i henne som en tornado.
När jag ser William vill jag inte se, inte ens (mar)drömma om alla droger. Alla lögner och alla trippar. Alla skumma människor.
Jag tyckte att jag var så mogen för min ålder. Att jag klarade så mycket. Men hur var det egentligen? Var jag som alla andra 12, 13, 14, 15 osv åringar?
Hur stor var jag när jag låg i min säng den där vintern. Gråtandes, för att det gjorde så ont. För att ingen i hela världen visste. Och aldrig skulle få reda på.
Hur mogen var jag när jag la undan mina vänner för att gå vidare "uppåt". (eller det kanske var nedåt...)
Hur stark var jag när jag första gången skadade mej själv.
Hur kände jag dagen den 17April för några år sedan? Hur kändes det den 26juni samma år? Hur kändes alla ord?
Hur kändes allt våld? Allt som ingen vet, än idag.
Men idag är jag här. Folk undrar varför det är så jobbigt. Varför jag inte rycker upp mej, slutar tycka synd om mej själv, och ser framåt. För att jag inte är redo än. Jag har inte bearbetat allt än.
Speciellt inte en speciell händelse.
Därför.
Over and out.
Lyssnar på musik från you tube, och bara tänker på så mycket som varit. Jag saknar tiden då det inte fanns lika mycket krav. Visst, jag vet hur jag mådde. Men jag kunde fortfarande fly undan och låtsas. Låtsas ibland att allt var bra.
Var jag fjorton när en vän och jag skapade "bubblan"? Innanför bubblan fanns inga problem i hela världen, in i bubblan kom dom inte in. Men samtidigt, jag vet att mina ögon var så svarta då. Mörka och otroligt glasartade.
Jag såg mitt konfirmationsfoto förra veckan. Blicken är grov.
Jag vet hur mycket jag spelat också. Spelat för att jag inte orkat. Undrar hur många som undrat vad som försegår i mitt huvud utan att agera. Undrar hur många som inte sett någonting alls?
Jag vet att vi diskuterat olika åldrar för saker. När jag ser Sissi's Prullis. Inte kan jag tänka att hon om typ ett år ska ha sex. När jag ser min Wilma, inte kan jag för mitt liv se all den ilska kunna komma i henne som en tornado.
När jag ser William vill jag inte se, inte ens (mar)drömma om alla droger. Alla lögner och alla trippar. Alla skumma människor.
Jag tyckte att jag var så mogen för min ålder. Att jag klarade så mycket. Men hur var det egentligen? Var jag som alla andra 12, 13, 14, 15 osv åringar?
Hur stor var jag när jag låg i min säng den där vintern. Gråtandes, för att det gjorde så ont. För att ingen i hela världen visste. Och aldrig skulle få reda på.
Hur mogen var jag när jag la undan mina vänner för att gå vidare "uppåt". (eller det kanske var nedåt...)
Hur stark var jag när jag första gången skadade mej själv.
Hur kände jag dagen den 17April för några år sedan? Hur kändes det den 26juni samma år? Hur kändes alla ord?
Hur kändes allt våld? Allt som ingen vet, än idag.
Men idag är jag här. Folk undrar varför det är så jobbigt. Varför jag inte rycker upp mej, slutar tycka synd om mej själv, och ser framåt. För att jag inte är redo än. Jag har inte bearbetat allt än.
Speciellt inte en speciell händelse.
Därför.
Over and out.
Kommentarer
Postat av: Sannapanna
Hej gumman.
Vet inte vad jag ska säga, men förlåt att jag varit svår att få tag på. Jag dras med liknande grejer du skrivit om här ibland och brukar då stänga av ljudet på mobilen - du har tyvärr oturen att oftast höra av dig vid dessa tillfällen. Tänker på dig! Hoppas vi når fram till varandra snart.
Var rädd om dig.
KRAM
Trackback
