Usch, jag kan verkligen inte sova. Lägenheten är alldeles tyst, tom Maja sover. Det är helt dött här, så jag var tvungen att sätta på lite musik.
Min hjärna vägrar stänga av, alla tankar snurrar på. Jag känner igen känslan av att ha en nästan fungerande hjärna.
Jag fattar ärligt talat inte vad som hänt.
Hur min hjärna kunnat komma igång, efter att legat i dvala så länge. Nu helt plötsligt så kommer tankar och drömmar hela tiden, både på gott och ont såklart.
Allt som tidigare i år har känts så otroligt avlägset, känns nu närmare än någonsin!
Jag har galet ont i mitt hjärta, men jag vill ändå ta nästa steg. Fast jag är så sjukt rädd för att ramla.
Pysko sa att jag skulle gå framåt, varsamt! Han såg så glad ut när jag pratade, förstår det. det har nog inte kommit så mycket positivt ur mej någon gång tidigare.

Jag känner för att gråta och skratta på samma gång. Mina känslor är i ett enda virrvelvarv! Jag mår väldigt illa, har lätt att kräkas, problem med att äta men samtidigt så känner jag mej lättad.

Jag har planerat "min" bostad där nere. Vet hur jag vill ha det. Vilka saker som behöver köpas. Jag "planerar" i mitt huvud, och möblerar, förstår ni att det här är något jag inte kunnat gjort på över ett år! Den känslan gör mej salig!
Självklart så är min lght här uppe mer lättmöblerad, den är smart planerad, men den där nere kommer bli så fin.
Den dagen jag jobbar 100% igen, ska jag minsann köpa allt jag vill haaaaa! :D



Just nu finns det bara en sak som drar mej tillbaka. Personen jag älskar! Det gör så ont att tänka att någon annan ska få krama Honom, ska få hålla Hans hand, dela Hans säng och vardag. Han säger att det inte kommer hända, men vad vet Han?
Jag har redan varit här tidigare, jag vet redan hur det känns, hur ont det gör! Jag sitter i det som är "mitt". I det som jag har varit med att tagit fram, sovit i dammet, kämpat och planerat om pengar.
Får ont av att tänka på att någon annan ska vara här och ta över. Möblera om, förändra det som jag och vi gjort tillsammans.
Javisst, det är ju 'livets gång', det kanske göra asont för Honom den dagen som jag träffar någon. Det är något man får acceptera. >>>Nothing lasts forever<<<
Han har gjort mej starkare, mer insiktsfull, även fast jag hatar avskyr bitar i Hans beteende. Jag älskar Honom, hade jag inte haft Honom hade jag aldrig uppskattat kampisar lika mycket, jag hade inte velat ha knodd, jag hade aldrig haft min Wilma! Inte upplevt julen med den glädjen! Inte haft den kontakten med Ellinor. Han fick mej att skratta. Han var den första som fick mej att kämpa, bli skiträdd för att säga "jag tycker om dej."
Jag måste ha kvar Honom, men samtidigt släppa. Just nu är jag mest rädd för att en sak som skulle krascha alla mina planer ska inträffa, en vilja jag haft tidigare, men som jag fick tränga undan pga dåtidens realitet. Barn. För skulle inte det vara galet typiskt?

Nu ska jag upp om ca 3½ timme, oj, spännande. Dags att försöka knyta igen kanske?