Jag håller tummarna så hårt att de snart blir blåa.
Jag vill att allt ska gå igenom. Jag måste få det att hända. Jag vet att jag skulle må bra av det här, jag vet att det är något jag behöver!
Jag tror att det skulle bli galet bra, men det finns en hel del som jag skulle sakna. Hundarna! Mina små pestar!
ÅÅh, appropå det, när jag äntligen lagt mej i sängen imorse, så väcktes jag av att en högst irriterande vit fara stod och pep på min sida av sängen, jag drog täcket över huvudet och försökte ignorera honom (det gick sådär måste jag erkänna), så jag satte mej upp i sängen och började klä på mej, A blev jätteglad och började vifta på svansen, idiot :p Men när jag reste mej upp så tänkte jag... hum, han kanske inte vill ut, han kanske vill något annat... JA MYCKET RIKTIGT. Den idioten ville ha vatten. Okej, om han "dör" av törst, klart han ska få vatten då, men han drack sådär lite lagom sen var han skitnöjd och sa "mm, matte nu går vi och lägger oss igen".
 Hahaha, nu såhär efteråt så kan jag le åt det men i morse var jag ganska sur! Han brukar annars väcka F när han vill gå ut, men när han vill ha vatten så går han till mej. Den fulingen.