Jag kan inte sova, inte sova, inte sova. Var uppe ganska sent igår och pratade med en kompis från skolan. Vi pratade om hur vi sett på varandra.
Jag uppfattade hela tiden l e k e n, lät det hela playas, och testade hur långt jag kunde gå utan att faktiskt göra något. Jag visste ju att jag hela tiden blev träffad på svaga punkter, men om jag lät dom komma fram korta, korta stunder för att sen plocka fram leken igen, så överlevde jag. Då skulle jag aldrig "förlora". Dessutom kom en tredje part in, och då drog oddsen upp, vem kunde vara värst? Gå längst, vara bäst? På sitt sätt var det hon, men ändå på mitt sätt jag. Eftersom jag aldrig lät det bli något. Så hade leken sin gång, för det var ju så det skulle vara.
Men jag missade en liten detalj. För den andra parten var det liite mer än bara lek. Liite allvarligare, liite mer känslor, liite mer äkta. Men jag uppfattade det aldrig. Varför?
Helt enkelt för att jag var/är för rädd. För rädd att såras, för rädd att bli lurad och stå där med svansen mellan benen.

Och det värsta i det hela är att det här är inte första gången detta händer. Att jag uppfattar allvaret, i en sån lek, efteråt, allvaret för den andra personen.
En nära vän har sagt till mej "du är en sån otroligt mjuk och go person, men du sätter upp en fasad. När man kommer innanför den så är du otrolig, men utanpå är du så "hård". Släpp den."
Ja, så stor fasad har jag inte, men visst är en stor del sant.
Jag älskar att slå folk på näsan med grym verbal brutalitet. För att visa att "jag bryr mej inte!", "det spelade ingen roll, för mej."
Jag kan komma på med en mängd tillfällen då detta har hänt, och jag bara njuter av att se den andra personen tappa hakan, men om jag nu tänker efter, så kanske det är så, i andra tillfällen också, bara det att jag inte tänker på det då?
Hur mycket går man miste om, för att man är för rädd? Egentligen.