Ljuset från fönstret
försvinner i nattens mörker
Han står i utkanten av ljuset
tittar med ledsna ögon på flickan i fönstret
Länge hade han kallat henne sin
Inte en tanke på att det någonsin skulle ändras

Mörkret från natten
syns endast som ett förbi susande minne
Hon står tyst och orörlig
Ser ut över trädgården med uppgiven blick
Utan att se hennes förr så kallade älskade
Men inte igen, det är över.

---

Denna dikt väcker många minnen hos mej.
En del av mej saknar den tiden mycket,
det fanns många glädje-stunder,
men också så fick jag kämpa en hel del.
Så på det stora hela så är jag glad att det är över.







Det är för övrigt Elsa Österberg som skrivit dikten.