Jag har försvunnit från verkligheten, som jag i stora drag alltid gör när jag tycker något är jobbigt.
Jag står inför en stor förändring, men står som vanligt i dörröppningen och tittar tillbaka, på saker som jag älskat, glatt mej åt, levt genom.

Jag satt idag och kollade genom bilder, som är tagna för bara dryga året sedan, på lilla Nova när hon var sjuk. Hon var så otroligt smal. När hon och jag och Sanna och Leo var på hundön ihop. Hur min hemska pitbull kunde umgås med alla där. När vi var ute i skogen med mamma och hennes hundar. När Maja fortfarande var en liten fis. När renoveringen i köket var som värst, hur roligt Maja tyckte att det var, fröken nyfiken! :)

Så mycket som kan hända på så kort tid. Så mycket som kommer att hända på kort tid. Jag är skiträdd om jag ska vara ärlig. Jag vet att det inte egentligen är några problem, men jag är så rädd att jag nästan skakar.
Jag älskar att få höra allt det där mysiga från en del vänner, bla fröken J är duktig på det. Det gör mej varm, och glad och får mej att lätta lite i sinnet.
Men samtidigt ser jag att jag 'lättare' kan ta andra beslut, för vad är mer värt en ens egna framtid?