Nu har det gått två månader.
Två månader sedan Nova försvann.
Två månader av saknad och smärta.
Två månader av tårar.

Jag trodde att jag skulle komma över det, att det bara skulle göra ont första tiden, innan jag vant mej. Att det snart skulle gå över, att jag bara skulle minnas henne med ett leende.

Men det har inte gått över. Det har inte slutat göra ont. Jag har inte vant mej. Jag tror fortfarande att hon ska komma springandes emot mej när jag öppnar dörren. Jag tror fortfarande att hon ska vifta på svansen när hon ser att man tittar på henne. Jag tror fortfarande att hon ska hjälpa mej och engagera sej i vad jag än tar mej för.

Hon var så orolig för mej när vattnet gick, hon var så orolig när jag hade ont, och jag kunde inte stödja henne genom det, jag kunde inte mer än lägga en hand under hennes nos, kolla in i hennes ögon och säga att det var okej.
Hon var så stressad den 7-8 december. Och jag kunde inte hjälpa henne. Jag kunde inte ta bort hennes rädsla, jag kunde inte ta bort hennes smärta. För hon visste. Hon visste att hon skulle bli sviken. Att jag skulle svika henne.

Jag ser fortfarande bilden av hur hon ligger på bordet, hur jag bara vill ta henne där ifrån, och rädda henne, rädda henne för något som JAG har utsatt henne för. Jag kan inte släppa synen av hur hennes tunga ramlar ut, och jag känner hur hon nu lämnar oss, och hur mycket jag bara vill skrika och få ut orden "Nej, nej. Låt detta inte hända. Jag ångrar mej. Jag vill inte göra det här." Hur jag lyssnar efter hennes hjärta, som inte slår längre, det är bara tyst. Tyst som i ett tomt, omöblerat rum, där endast ventilationen låter.


För hur rätt det än var, så känns det så hårt.


















Hur jävla rätt det än var,
kommer jag inte ifrån känslan av att jag har svikit henne.
Att det är mitt fel.