Den 8:e december tog vi bort Nova.
Det betyder att vi haft henne i nästan exakt 2år.
Anledningen till att vi tog bort henne var för att vi fick en liten son den 3:e december, och hon fixade det helt enkelt inte, hon var något sjukt stressad och hon blev det på en gång, så fort vi kom hem från bb. 
Jag har funderat mycket på om det var rätt beslut att avliva henne, då man istället skulle hittat ett hem åt henne, men ju mer jag funderar desto mer övertygad är jag om att det var rätt beslut. VEM hade man kunnat placera om henne till, som man vet aldrig skulle utsätta henne för stressen att INTE bita ett barn? Vem skulle kunna lära sej läsa henne, och se hennes signaler, så att man skulle kunna avvärja en sådan situation? Det är inte värt att riskera, varken för oss, de ev. nya ägarna, den hon biter och ärligt talat framför allt inte för henne själv!

Även fast jag vet allt det där, så gör det så sjukt ont i mitt hjärta. Jag saknar henne helt enormt mycket, varje dag. Jag har insett nu när hon är borta, att hon tog vääldigt mycket plats, men hon var så härlig. Var alltid alltid med. Kommer aldrig glömma när jag drog ned all tapet i hallen, när hon tog emot varje tapetbit som jag släppte! Och hon var så enormt lojal. Och glad. Hon viftade tametusan JÄMT på svansen. Så fort hon fick lite uppmärksamhet, så viftade hon på svarren.
Och vad hon tyckte om mamma! Jag har aldrig sett en hund tycka om någon så mycket, när det inte är dens ägare! Blickarna hon gav mamma innehöll så otroligt mycket värme!


Jag önskar så att hon kunde tyckt om barn, att hon kunde ha varit här och delat det här med oss. Jag ser antagligen väldigt mycket som var positivt med henne, och glömmer nog mycket av det som var jobbigt men jag trodde någonstans att såhär en månad efteråt att det skulle kännas lättare, att det skulle kännas ett steg mindre tungt, men det gör det inte. Jag gråter fortfarande tunga tårar, och känner fortfarande klumpen i hjärtat av saknad. Jag ser fortfarande bilderna av hur hon ligger på bordet, och precis tagit sitt sista andetag, jag ser fortfarande hennes reaktion på det lugnande medlet. Jag har fortfarande bilderna på hornhinnan, och jag gråter fortfarande så fort jag låter mej känna efter.

En dag Nova, så kommer jag efter, och jag lovar att leta efter dej tills jag hittar dej! Jag saknar dej.

♥ 20070929 - 20091208 ♥


 
Den första och den absolut sista bilden av Nova.