Jag vill bara gråta... det gör så ont inom mej. Det spelar ingen roll att vi vetat så länge. Det gör så ont ändå!

2004 fick min mormor diagnosen lugncancer, det är nu 6år sedan. Hon skulle varit död för minst 5år sedan. Men hon har överlevt och överlevt och överlevt. Det har varit cellgift-behandlingar, det har varit strålning, sjukhusbesök efter sjukhusbesök. Så som hon har mått, jag glömmer aldrig den första cellgiftbehandlingen... hon var verkligen alldeles grön i ansiktet, för att hon mådde så illa.
Det senaste året har hon gång på gång varit så dålig, och jag har många gånger tänkt snart är det inte långt kvar, men hon har alltid alltid repat sej.
Men. MEN.
Men inte denna gång. Nu repar hon sej inte igen. Om hon lever i morgonbitti är en fråga. Lever hon fredagmorgon är det ett under. Att hon överlever till måndag finns inte ens. Hon är så sjuk dålig...
Något inom mej har burit emot att åka dit, rädsla kanske? Men nu var jag tvungen, inte bara för hennes skull utan även min egen. När jag gick in till henne började jag genast gråta. Varför? För att det inte är min mormor som ligger där... min mormor ser inte ut som ett lik, min mormor är inte ett benrangel, min mormor vet vem jag är när jag kommer innanför dörren. Jag tog hennes hand, och hon tittade på mej. Jag sa "Jag älskar dej! Jag älskar dej så mycket!"
Hon svarade: "varför då?" Jag upprepade "Jag älskar dej!" Hon tittade frågande på mej och sa återigen "varför då?" Sen så tittade hon verkligen på mej ingående och sa "Vad du är lik Alexandra..."
"Men det är ju jag."
Då sa hon att jag inte skulle vara ledsen. Att vi haft så mycket bra tillsammans. Att jag skulle komma ihåg det.
Hon är väldigt inne i sina morfindimmor, och har diverse hallucinationer. "Den där kaninen har inte haft tänder förut..." Näää, för att det inte fanns någon kanin alls i närheten kanske... Hon skulle promt upp och gå på toaletten... när hon nästan var uppe (med hjälp förstås) så sa hon "men visstja, jag behöver ju inte" (Hon har precis fått kateter insatt)
Däremot så satt hon ett tag, så satt Adam i sin bilstol på golvet, så sa hon "Hej Adam!" hur klart som helst... och när vi skulle gå så tittade hon in i mina ögon och sa "Du är det finaste jag har!"
(Det hon sa om Adam var hur stort som helst för mej... Att hon så självklart ändå visste vem han var, trots hennes morfindimmor innebär att han faktiskt betytt så mycket som hon sagt...)

Just nu väntar jag bara på att telefonen ska ringa. Att någon ska ringa och säga att nu är det över.
Min älskade lilla lilla mormor, du ska veta att jag älskar dej så högaktingsfullt! <3