En låt spelas, får rysningar, läser texter, ögonen tåras, börjar frysa, läser mer djupa texter. Kräkreflexen kommer. Igen. Efter så lång tid. Det har gått nästan 1500dagar sedan all den röran startade, men kräkreflexen sitter fortfarande så galet djupt rotad. Det gör mej till stor del besviken. För jag är så långt där ifrån nu. Så långt jag bara kan.

Tänk  att så få ord kan få en att få kramp i magen! Det är sjukt.

Fast den egentliga anledningen att jag gick igenom de texterna var för att jag ville veta vad två stycken låtar heter som jag lyssnade på väldigt mycket på under ~2005.

---

Det finns en stor chans att en dröm jag har kommer slå in! Eller iaf. börjar till en!
Man har ringt mamma ang. hundkurser, då sa hon att hon ville ha med mej. Så då går jag som hjälpinstruktör, vilket ger en sååå stor chans till att de kommer vilja att jag går en instruktörsutbildning då de har riktigt dåligt med instruktörer nu, och då har början till en av mina drömmar besannats! Jag håller tummarna så hårt att de snart blir blåa!

Sedan vill jag givetvis gå bla. analytikerutbildning uppe i Hällefors, men det är ett senare moment! Shajt vad kul!!!

Min sambo frågade om jag blitt "beroende" av Jimmie och Lena, då jag var där förra veckan, i lördags eftersom Tindra fyllt 3år, den 10september, sedan har vi pratat ganska mycket i veckan, och imorgon ska jag dit igen då Jimmie fyller 25år då.
Det var roligt att träffa hela högen igen, det visade sej att Elisabeth har likadan kamera som min fast en rosa ^^

Fast F jobbar imorgon så jag vet inte riktigt när jag släntrar in, men Jimmie sa att jag fick komma när jag ville. Får se vad han ska få i present, det är ju ungefär lika lätt att ge honom något som Tindra.

Liksom vad ger man någon som redan har allt?

Jaa, det var ett tag sen jag uppdaterade.
Veckan har varit lugn, jag har varit iväg och fixat in arbetsintyg+lönespec. till Botkyrkabyggen. Jag har även fått hem mitt senaste läkarintyg, vilket gjorde mej galet upprörd, så jag ringde min handläggare(hl) på fk, fick reda på att dom har bytt hl på mej och att det som står i intyget inte övernsstämmer med det hl och läkaren pratat om. Min irritation steg ytterligare några grader.
Men hur som haver, from nu typ så vill jag börja jobba igen, kanske inte 100%, och absoult inte direkt men påbörja det hela. Och det känns jätteskönt att ha den känslan!
Vet så mycket som jag ska ägna mej åt, när jag får lite mer ork och lite mindre ont! :)

I veckan så sov jag hos mamma två nätter, jag och Ludvik har myst som tusan. Han har varit alldeles sprallig så länge jag var där och fick även igång Gidja, gammel-tanten! Första kvällen där så fick jag spunk på hennes tv så vi köpte en ny till henne. Hennes tv gick sönder för ett tag sen, så hon köpte snabbt en 14'', för att ha tv, men som sagt jag tyckte att hon inte kunde ha den, och köpte en fin 28'' (dock ej platt) till henne. Hon blev jätteglad.

Idag är det fest igen. Just nu känner jag mej INTE taggad för det, för 5öre! Vill mest bara ha det lungt och tyst. Men icke. Det kommer ganska många människor, så vi tar tom upp bordet+stolarna från F's mamma för att det ska bli mer plats att sitta.
Nova ska ner till mamma, igen. Fast det är ganska skönt. Att ha någonstans där man kan lämna henne utan att gå på nålar för att man är orolig. Akilles och Maja kommer vara hemma.
Grannarna två våningar över oss ska också ha fest, så jag tycker lite synd om mitten-grannen, både ovanför och under ska det vara fest :p
Men dom får väl säga till om det bli för ljudligt! Ska sätta upp en lapp i trappen, även med telefonnr på, så kan dom ringa om dom tycker att det blir för livligt, uti fall att de inte vill ringa på.
Vad hänsynsfull jag känner mej ^^,

Det är konstigt egentligen...
Här var man på kryssning, med riktig musik. Med fullt av underbara männsikor, galet sköna hyttisar tillsammans med en av sina bästa vänner. Det är fest, fest, fest med dans, dans och dryck som gäller. Det är att träffa nya människor och ha så galet kul det bara är  möjligt, på en laglig nivå...
Vad kommer då upp i Alex's huvud och in i samtalet? Jooo, Hundarna och hundträningen!
Shit, ibland börjar man fundera på hur skadad man egentligen är.

Hahaha, nu ligger Akilles och tvättar sej, så härmar jag hans slaskande, då blänger han skitsurt på mej, och tycker att jag är skittöntig ^^

Idag bestämde jag mej för att laga middagen, så jag tog fram en fläskfilé. Det jag verkligen hatar med fläskfilé är att man måste göra så galet mkt förarbete, ta bort allt jävla vita fett! Jag fattar inte, hur mkr det faktiskt är. Man ska äta hos min bror (eller Fröken L) så får man garanterat fläskfilé fri från vita äckligt (synligt) fett.
Men så förstekte jag den i pannan och sen in i ugnen, så gjorde jag en sås, matlagningsgrädde och kryddor, +pommes. Mums, det var riktigt gott.

Nu har min lilla, lilla Angelica åkt till Tyskland. Och jag sa till henne att ******* hon ihjäl sej så kommer jag aldrig förlåta henne, Det skulle hon ha fassisen klart för sej! Men hon är för söt, det är en tjej som fått mej att tänka till! Och Fredriks syrra E2 (Emelie) har SÅÅ svårt at tro att hon är SÅ liten men ändå inte ser mongo ut typ :p
Det var ganska kul för det är väldigt många från i lördags som sagt att "hon var jättetrevlig, och så söt!" Ja, det där sista har bara Kusin-Linda sagt men ändå ^^
Så Angie, ta det lungt, jag vill ha dej levande hem!!! <3

Jag har inte sagt något om kryssningen än, och det är väl för att jag fortfarande smaskar på härligheten! :D Nej, men ärligt, det var riktigt riktigt kul! Nu när jag betalat det sista har jag insett att det kostade en del, med biljett+hytt, mat, kläder, smink och alkohol! Shajt, men det var kul iaf ^^
Träffade en hel del som jag inte sett på länge, gammalt folk från ett stycke X's tid. Sen så träffade man en hel del nytt också ;)
Men skönast var nästan ändå när Lottie snackar med Bilar's brorsa så när dom snackat ett bra tag så säger Bilar "Men du och Zeki har ändå inget gemensamt."
Då visar det sej att Lottie och JANNICEN känner honom, jag har också träffat honom någon gång, och han är astrevlig.
Jag frågade mr.Bilar om han kunde figga på mina hundar när jag lärt dom att specialsöka på droger. Han  lovade det, om han fick träffa hundarna först för han är lite rädd för pitbulls som han inte känner, :)

Idag hade jag massor att göra, jag skulle flänga hit och dit och fixa en hel del, så när jag vaknar klockan 12:45 känner jag mej galet irriterad på mej själv. Visserligen kunde jag inte sova igår heller, trots sömnis, men endå!!
Om ca 1timme ska jag till tumba med mr. Hiller och Maja. De ska vaccineras. Vilket påminner mej om att jag måååste skicka ner vaccinations intyget till skövde, eftersom andra damen snart ska vaccineras också. Jag har ju liksom bara haft sen i januari på mej, så det är klart att jag inte hunnit... suck!

Ikväll kommer även massor av folk hit och fikar, då mr.F fyllde år i lördags. Vi hade fest då, men bestämde att fikan skulle vara senare i veckan =alltså idag.

Nej nu ska jag göra mej i ordning! Tjing.

Jag kan inte sova, inte sova, inte sova. Var uppe ganska sent igår och pratade med en kompis från skolan. Vi pratade om hur vi sett på varandra.
Jag uppfattade hela tiden l e k e n, lät det hela playas, och testade hur långt jag kunde gå utan att faktiskt göra något. Jag visste ju att jag hela tiden blev träffad på svaga punkter, men om jag lät dom komma fram korta, korta stunder för att sen plocka fram leken igen, så överlevde jag. Då skulle jag aldrig "förlora". Dessutom kom en tredje part in, och då drog oddsen upp, vem kunde vara värst? Gå längst, vara bäst? På sitt sätt var det hon, men ändå på mitt sätt jag. Eftersom jag aldrig lät det bli något. Så hade leken sin gång, för det var ju så det skulle vara.
Men jag missade en liten detalj. För den andra parten var det liite mer än bara lek. Liite allvarligare, liite mer känslor, liite mer äkta. Men jag uppfattade det aldrig. Varför?
Helt enkelt för att jag var/är för rädd. För rädd att såras, för rädd att bli lurad och stå där med svansen mellan benen.

Och det värsta i det hela är att det här är inte första gången detta händer. Att jag uppfattar allvaret, i en sån lek, efteråt, allvaret för den andra personen.
En nära vän har sagt till mej "du är en sån otroligt mjuk och go person, men du sätter upp en fasad. När man kommer innanför den så är du otrolig, men utanpå är du så "hård". Släpp den."
Ja, så stor fasad har jag inte, men visst är en stor del sant.
Jag älskar att slå folk på näsan med grym verbal brutalitet. För att visa att "jag bryr mej inte!", "det spelade ingen roll, för mej."
Jag kan komma på med en mängd tillfällen då detta har hänt, och jag bara njuter av att se den andra personen tappa hakan, men om jag nu tänker efter, så kanske det är så, i andra tillfällen också, bara det att jag inte tänker på det då?
Hur mycket går man miste om, för att man är för rädd? Egentligen.

Jag skulle vilja ta mitt pick och pack och dra. Gå ut genom dörren, och aldrig vända mej om igen. Bara börja från totalt ny kula, utan att aldrig någonsin blicka bakåt. Men jag vet att det inte funkar så.
Jag vet att jag inte klarar det, att jag är för sentimental för det. Jag gillar att frossa i minnen, oavsett vilka minnen.
Jag skulle vilja kunna säga STOPP! och bara stapla iväg. Men jag är inte gjord så.
Jag bestämde mej, och jag vet att jag vill, men någonting hos honom får mej att vekna.
Hans pussar, kramar, hans röst och ord? Samlivet, boendet, hundarna? Eller är det kärleken?
Fast det spelar egentligen ingen roll, för något måste ske, och jag har en stark känsla av att jag verkligen skulle behöva flytta.

L (inte L som i Lottie) har sålt sin lägenhet. Tjänade fruktansvärt massa kronor på den, shit också. Jag blev sur. Ja, inte på honom egentligen, utan på att jag hade ett SÅNT HÄR STORT (visar med bägge händerna) hopp om att han inte skulle få den såld, och säga "Självklart, lilla damen och kissen, så ska ni bo här!" sen skulle jag tvinga L att dricka thé och äta popcorn med mej varje sekund som hon inte jobbade.
Visst det finns fortfarande "hopp" men det fick sej en R E J Ä L törn. Shajt också!