Idag mår jag riktigt bra. De senaste dagarna har mina kräkningar minskat, och det känns verkligen jättejättejätteskönt.
Jag hoppas att det vänder, så att jag kan börja jobba lite igen. Vet inte om jag kan jobba 100% men lite vore fasiken nice. Trots att det är toppen väder! :p
Men samtidigt får jag inte börja hoppas för mycket, för såhär var det för några veckor sedan också, och då startade allt igen, och det var en fruktansvärd besvikelse.

Jag har Nova här, och förutom att jag inte litar på henne och katterna, så känns det jättemysigt. Igår gjorde vi inte så mkt, utan mest var, men nu har vi varit ute, jag, Maik och Nova, så fick dom bada! Vad dom har njutit! Nova har simmat otroligt mycket, det har hon aldrig gjort förut, och Maik stod och höll på med pinnar och stockar i vattenkanten, och trampade vatten :) Sen hade jag dom lösa på ängen, och det var mys! Efter ett tag började dom faktiskt leka (Nova är inte så jättemkt för att leka med andra hundar, mest Akilles. Med andra brukar hon bara snosa omkring). Maik fick Nova att jaga honom(!!) och dom såg ut att ha riktigt skojigt.
Nu ligger båda hundarna och sover. Nova snarkandes i soffan, och Maik på vardagsrums-mattan.

Härligt med underbara hunddagar!

Jag känner en större "harmoni" i kroppen än vad jag någonsin gjort tidigare. Och det känns så himla skönt!
Jag har dagar då jag är svag att jag knappt kommer ur sängen, men annars så känns det ganska bra!
Dessutom har jag aldrig känt mej så nära min mamma och mormor förut. Min mormor är ett väldigt stöd, och jag kommer gråta mej till döds när hon går bort! Jag vet inte hur jag ska överleva det, jag försöker att inte tänka på det, men jag vet att det är alldeles för kort tid kvar, med tanke på hennes alla knölar, de blir bara fler och fler, och hon blir bara mindre och mindre.

Uscha buscha, imorgon kommer Anne, och då ska jag berätta som det är för henne. Vet egentligen inte varför jag drar mej för det... för en sån big deal är det ju ärligt talat inte..?

Jag har försvunnit från verkligheten, som jag i stora drag alltid gör när jag tycker något är jobbigt.
Jag står inför en stor förändring, men står som vanligt i dörröppningen och tittar tillbaka, på saker som jag älskat, glatt mej åt, levt genom.

Jag satt idag och kollade genom bilder, som är tagna för bara dryga året sedan, på lilla Nova när hon var sjuk. Hon var så otroligt smal. När hon och jag och Sanna och Leo var på hundön ihop. Hur min hemska pitbull kunde umgås med alla där. När vi var ute i skogen med mamma och hennes hundar. När Maja fortfarande var en liten fis. När renoveringen i köket var som värst, hur roligt Maja tyckte att det var, fröken nyfiken! :)

Så mycket som kan hända på så kort tid. Så mycket som kommer att hända på kort tid. Jag är skiträdd om jag ska vara ärlig. Jag vet att det inte egentligen är några problem, men jag är så rädd att jag nästan skakar.
Jag älskar att få höra allt det där mysiga från en del vänner, bla fröken J är duktig på det. Det gör mej varm, och glad och får mej att lätta lite i sinnet.
Men samtidigt ser jag att jag 'lättare' kan ta andra beslut, för vad är mer värt en ens egna framtid?