Jag känner mej så otroligt förvirrad. En så otroligt stor del av mej vill flytta, och fixa i ordning mej själv, och en liten del av mej vill stanna kvar här. Problemet är att den liiilla del av mej som vill stanna, har jävligt stark röst.
Jag tror att jag skulle må riktigt bra av att flytta. Men det är så mycket att fixa då.
Imorgon kommer jag för första gången söka jobb, på riktigt, på allvar. Har ju inte behövt tidigare. Dessutom alla jobb som jag sökt har jag ju fått, dvs 3/3. Jag vet ju hur det "brukar" vara... att man inte brukar få jobb, får söka ca miljoner jobb för att få ett.
Men jag har iaf. skrivit i ordning ett cv, sen får vi se.
Grejen är den, jag vet ju inte ens om jag klarar att jobba. Nu har det gått ett tag sedan jag jobbade sist, och... ja... tänk om jag totalt misslyckas... Då skiter det sej. Men jag måste klara det. Jag kan ju inte sitta här resten av mitt liv. Och 'leta' nya lägenheter.

Jag vill ha mitt, mitt eget, mitt jobb, min katt och mitt liv. Jag vill inte vara såhär längre! Jag vill inte vara sjuk.
Jag vill inte sitta i någon annans hem, med någon annans saker, och aldrig komma någonstans med mitt liv.
Nu har mina drömmar kommit igång! Och saken är ju den, även fast jag aldrig kommer klara av att jobba igen, kan jag ju alltid, alltid söka.

Imorgon börjar vardagen igen, och det ska bli såååå skönt. Jag har verkligen väntat. Härligt!