Jag har precis läst ut Magdalena Graafs "Det ska bli ett sant nöja att få döda dej."

Den var helt okej, visst jag har läst bättre böcker, men den var lättläst och det kändes som om hon skrev ärligt.

Sedan sökte jag lite om henne på nätet, och det är en hel del skit som är skrivet om henne. Drygt egentligen.

Men om jag verkligen tänker efter så kan jag nog minnas att jag också hade en del förutfattade meningar om dom, systrarna Graaf, de åren då de var mycket i pressen 97/98 där. Så det får jag väl stoppa ned i halsen på mej själv nu :p

Men det är det bästa med att förändras. Jag kan inse att jag gjort/haft fel, "ta tillbaka det" och acceptera det. Och behöver inte nödvändigtvis känna mej jättedum för det.

Förr vet jag att det var så galet svårt att erkänna, ens för mej själv, att jag hade fel. Och det är ju ganska löjligt egentligen, eftersom man ändå har fel ganska ofta.

Nu ligger mina korvar och sover, men jag börjar få lite ångest för att klockan börjar dra iväg, och jag borde bege mej här ifrån, men jag vill inte lämna Akilles. Han är så sjukt söt, nu när han ligger och sover mot en kudde i soffan. Me love that dog.