Jag fick en stor släng av nostalgi alldeles alldeles nyss. "Men duger hon inte som hon är? Jag tycker att hon är skitsnygg."  Nej, personen i fråga saknar jag inte för fem öre, det är en förgången tid, något jag inte bryr mej så mycket om. Men det är just det där spontana. "Vad ljuvlig du låter när du skrattar!" Det där som värmer så mycket, det där som ger en pirr i magen, utan att ha några krav på sej, eftersom det inte finns känslor, inget förhållandet, ingen framtid bara här och nu!
Ja, det spontana, kravlösa livet saknar jag ibland, så galet mycket.
Haha, nu ska jag vara motsägelsefull och säga jag vill inte ha tillbaka det, eftersom jag vill ha allt och lite till tillsammans med Fredrik, men jag kan ändå känna att det var... uppfriskande?
Japp, Fredriks sämsta sida är nog spontanitet. (?)
Jag vet i alla fall vad jag vill göra på torsdag. Jag vill fly. Stänga av mobilen och försvinna för dagen.

Det är inge bra. Inte från igår. Allt med kissen. Lilla, lilla Starlight. Inte blev det bättre med alla "goda" råd som ficks från annat håll, men från samma träd. Ångesten steg,  fick lösa det hela med en rask promenad i mörkret med Nova.
Men inte faan blev det bättre idag, eftersom jag inte fixar att inte veta. Att vilja så jävla mycket, men inte veta.

Vet ni hur hemskt det känns att älska något, men samtidigt ångra det, för något mer lockande kommit upp?