Någonstans inom mej gör det ont, så ont. Har lätt svårt att andas, och tankarna far omkring i mitt huvud.
Är det det här jag faktiskt vill?
Jag vet att beslutet inte kommer kunna ändras senare, och ångesten stiger i bröstet.
Vill jag verkligen detta?


Jag tänker tillbaka på gammalt, men ändå inte så gammalt. Säg 2år tillbaka. Tanken fanns inte. Bara mitt hopp, mitt hopp om framtiden. Jag tog det stora, skraliga klivet ut i det oskyddade livet.
Då fanns bara drömmar och hopp om framgång och lycka. Jag orkade inte titta tillbaka, jag orkade inte leva nu, utan bara där framme.
Med dom orden så tänker jag, men nu då?
Har det gått så långt att jag lagt alla drömmar på is? Att jag tappat hoppet? Att jag bara lever för dagen, för att se vad som händer imorgon?

Det finns små, små stunder när det som existerar bara är jag, mej och min tid då jag har tid med mina drömmar, men dom är så små, att jag ibland undrar om dom ens finns kvar.

Jag ville jobba med min passion. Jag ville ut i världen. Jag ville inte ha något som band upp mej.

Det är därför jag sitter här, med lägenhet, sambo, familj, fast jobb, rehabliteringsplaner och djur?
Men är det inte det jag vill då? Vill jag inte ha det där fasta, trygga, stabila? Jo, men mina drömmar då? Mina drömmar att få göra allt det där, som jag tidigare bara läst om. Att få utvecklas som människa, att skapa minnen och kunskap som jag aldrig kan få på hemmaplan.

Just nu snurrar min hjärna alldels för fort. På ett sätt som jag hatar när den gör, på ett sätt som jag aldrig låter den göra längre, är det därför det är så jobbigt? För att jag inte ens hanterar mina drömmar längre?
För hanterar jag inte ens mina drömmar, vad hanterar jag då?