Jag skulle vilja ta mitt pick och pack och dra. Gå ut genom dörren, och aldrig vända mej om igen. Bara börja från totalt ny kula, utan att aldrig någonsin blicka bakåt. Men jag vet att det inte funkar så.
Jag vet att jag inte klarar det, att jag är för sentimental för det. Jag gillar att frossa i minnen, oavsett vilka minnen.
Jag skulle vilja kunna säga STOPP! och bara stapla iväg. Men jag är inte gjord så.
Jag bestämde mej, och jag vet att jag vill, men någonting hos honom får mej att vekna.
Hans pussar, kramar, hans röst och ord? Samlivet, boendet, hundarna? Eller är det kärleken?
Fast det spelar egentligen ingen roll, för något måste ske, och jag har en stark känsla av att jag verkligen skulle behöva flytta.

L (inte L som i Lottie) har sålt sin lägenhet. Tjänade fruktansvärt massa kronor på den, shit också. Jag blev sur. Ja, inte på honom egentligen, utan på att jag hade ett SÅNT HÄR STORT (visar med bägge händerna) hopp om att han inte skulle få den såld, och säga "Självklart, lilla damen och kissen, så ska ni bo här!" sen skulle jag tvinga L att dricka thé och äta popcorn med mej varje sekund som hon inte jobbade.
Visst det finns fortfarande "hopp" men det fick sej en R E J Ä L törn. Shajt också!